Varför kan man inte bara vara glad för varandras skull!?? Alltid är de nån som ska försöka ta ner en från jorden..

De finns alltid 1000 olika andledningar att vara avis, men varför just försöka trycka ner nån?? Fattar inte de riktigt.

Allt är en  himmla soppa, vill bara hitta en väg ut.. Där vars rädslan att göra nåt "fel" inte är med, där vars man bara kan andas ut och vara sej själv .  Allt känns bara rörigt och jobbigt. Känns som jag inte kan hitta en väg ut som jag är fast i mitten av en enda stor smet! Kan varken dra mig tillbaka eller framåt.